”Ja, vi diskrimineras efter 65!”
Plötsligt upplever du att du inte syns eller hörs längre. Människor pratar förbi dig, eller behandlar dig som mindre vetande. Blir människor diskriminerade på grund av ålder i vårt land?
Vi frågade några 65-plussare hur de blir behandlade av människor i sin omgivning. Har bemötandet förändrats efter att de fyllt 65? Ja, menar många.
Plötsligt slutade min mobil ge signaler om att jag fått sms förra veckan. Jag hade inte ändrat någon inställning. Nästa gång jag var på stan gick jag in i en mobilaffär. Det var unga människor som jobbade där. De började ställa frågor som om jag vore en idiot, om jag hade testat omstart, de pratade långsamt och betedde sig som om jag verkligen inte förstod någonting. Jag ångrade nästan att jag hade gått in, det är så jobbigt att de utgår från att man är mindre vetande bara för att man är äldre. Tycker ofta att man blir bemött som korkad just när det gäller teknik.
Stina Andersson, 68:
Jag brukar aldrig köpa något av telefonförsäljare. Men den här gången lyssnade jag på en försäljare, först mest för att vara artig. Han gick på om hur mycket jag skulle sänka elpriserna om jag bytte bolag. Jag hade egentligen ingen anledning att byta elleverantör, jag var nöjd som det var. Jag ville ha Fortum, ett stort och pålitligt bolag. Men till sist lät jag mig övertalas. Jag frågade ”Det är väl inget lurt med det här?” för det lät nästan för bra. Och han garanterade förstås att det inte var det. Men det var det naturligtvis, han talade inte om att rabatterna bara gällde några månader men att jag bundit mig för två år. Efter de där första månaderna blev kostnaden högre än innan jag bytte. Jag är övertygad om att jag blev uppringd på grund av min ålder.
Christina Ohlsson, 70:
Jag hade opererat bort ett membran på gula fläcken och blivit rådd att vara uppmärksam på om jag fick ”som en gardin” över en del av synfältet. (Det kan betyda näthinneavlossning). När alla suddiga dimmor efter operationen hade lagt sig hade jag en hel planet som steg upp i ögat, som en svart sol.
Jag ringde S:t Eriks akut i Stockholm och beskrev symtomen. Sköterskan bad mig ge akt på hur det utvecklade sig och höra av mig igen om det blev värre. Det blev det, och jag ringde igen. Hon sa då åt mig att åka in direkt när de öppnade på måndagen, men också återigen att höra av mig igen om det blev värre. När två tredjedelar av synfältet var svart kände jag mig ganska darrig, jag vill inte bli blind! och ringde igen enligt instruktionen. Den som då svarade fick mig att känna mig som en liten virrig gumma som på ett irriterande sätt hindrar sjukvårdspersonalen i deras arbete. Innan jag ens hade framfört mitt ärende fick jag ett: ”Nu har du ringt TRE gånger!” i örat.
Jag vet ju förstås inte om detta berodde på min ålder men det lät precis som hur min 17 år äldre väninna på äldreboende berättar om hur det kan låta när hon larmar. Och jag tänkte: Jaha, nu vet man vad som väntar en framöver.
En annan gång var också på S:t Eriks ögonsjukhus, jag skulle göra en synundersökning inför en operation. Mina glasögon var så grumliga (skadade av den heta bastun på Centralbadet, tror jag) men jag tyckte inte att det var någon idé att byta glasögon innan jag opererat ögonen. Jag tog av mig glasögonen för att visa och hade just börjat förklara att förmodligen såg ingen särskilt bra genom de där glasen när optikern avbröt mig:
”Sätt på dig glasögonen. Du ska ha glasögonen på!”
Ja, det låter inte mycket när man beskriver det, men sättet det sas på gav mig precis samma känsla; här har vi en liten virrig gammal människa, det är ingen idé att lyssna på henne, bäst att bara försöka styra henne rätt direkt.
Naturligtvis kan det också handla om stress eller en dålig dag, men jag fick mycket starkt känslan av att det handlade om förutfattade meningar på grund av min ålder. Jag har aldrig tidigare blivit behandlad så avfärdande i vården.
Den som svarade fick mig att känna mig som en virrig gumma.
Susanne Rosén, 57:
Jag och min kompis var ute och promenerade i Nackareservatet, utanför Stockholm. Vi skulle gå till ett utegym och visste inte riktigt var det låg, så vi frågade några ungdomar om vägen. De var verkligen jätteunga och ville väl bara hjälpa till. Men de frågade oss långsamt och övertydligt, om vi har sådana där smarta telefoner med internet i, för i så fall skulle vi kunna använda en karta och se exakt var det ligger. Till saken hör att min vän är programmerare och har jobbat med mobiltelefoni. Vi hade jätteroligt åt det där.
Sonia Sigvardsson, 80:
Man blir bokstavligen osynlig. Jag minns en dag på Skansen, jag var där med familjen. De andra gick in på Akvariet men jag strövade runt utanför i stället. Under en kvart höll jag på att bli påkörd av tre barnvagnar. De såg mig helt enkelt inte och blev irriterade när de måste stanna för att jag stod i vägen. Men mest bedrövligt är att bli tilltalad som ett barn och behöva säga ”Jag hör vad du säger, nu är det tredje gången du säger samma sak.” Senast i dag hade jag telefonkontakt med en hälsokoordinator, hon upprepade vad vi redan hade pratat om dagen innan. Att bli betraktad som mindre vetande, dum, glömsk och lite eljest är ledsamt. Jag har precis fått ett fett kuvert från Stockholms stad med otaliga broschyrer och informationsblad. Bland annat finns information om hur jag som är över 80 och inte har hemservice eller annan kontakt med förvaltningen ska äta, sova, undvika bränder, hur jag ska leva säkert i vardagen. Som om man inte haft ett liv innan man blev 80! Åldersdiskriminering på högsta nivå.