I höghastighetssamhället räknas inte erfarenhet

Ni som bodde här före mig. Jag bor i ert hus, jag renoverar fönstren ni har byggt, fäller ett och annat av träden ni planterat, hägnar in hagar åt fåren där era kor betade.
Det är en vindpust bort, det är en sekund sedan. Jag kände er inte, ändå minns jag er. Det är med sorg jag ser hur äldre människor inte värderas på det sätt yngre gör.
Som om erfarenhet inte är värt någonting. Det är med ilska över den närmast löjliga kortsiktighet som vill mena att allt ungt är nytt och fräscht och allt etablerat och genomtänkt är trist. 

Det pratas ofta om äldre människor, särskilt kvinnor, i något slags förbigående, som att de inte är väsentliga. Jag tänker mig att slit- och slängsamhällets yttersta konsekvens är att äldre människor inte värderas, att erfarenhet inte värderas.
I en stor del av mitt yrkesliv inom vården har jag jobbat med kvinnor som varit äldre än jag. Jag har fått ta del av deras enorma erfarenhet och kunskap. Jag har stått mållös och stum inför deras yrkesskicklighet. Jag ser fram emot att, om jag har turen att få bli gammal, få komma dit, till åtminstone hälften av deras klokskap. 

Om det inte fanns en rädsla för att själv bli äldre, ett förlöjligande av ålderdomen, hade då hemtjänsten kunnat få resurser i förhållande till kvartar? Hade äldre kunnat nekas äldreboende? I botten av detta anser jag att det ligger ett förakt. Äldre människor tas inte på samma allvar som yngre. Är det beroendet som skrämmer oss så? 

Men det vi behöver mer än någonting annat, med klimatkatastrofen framför oss, är erfarenhet, låghastighet och icke-konsumtion.
Vi behöver lyssna på de människor som levt ett tag och sluta idealisera en kort period av ett ofta längre liv.
Det vi inte behöver är ett accelererande höghastighetssamhälle.