Ibland har jag lust att säga att jag är 70 och lite trött
Nu är mina barn i 40-årsåldern och nu är jag ju mycket yngre än mina föräldrar var i samma ålder så det är ju fullkomligt självklart att jag ska laga all mat och fixa alla högtider, jag som pensionär har ju tid och jag är fullt frisk. När jag var 60 var jag för gammal för att söka/få nytt jobb. Och för att inte tala om i politiken, då är vi fullkomligt ointressanta ity vi icke hör framtiden till. Varje glad 18-åring går före i nomineringarna men när de tagit slut eller hoppat av, då är vi ändå bra att ha.
Ibland har jag lust att säga, jag har ju fyllt 70, jag är lite trött, jag kan inte göra allt fotarbete. Men då är det alltid någon pigg 80-åring som säger ”vad du gnäller” och så springer hen i alla trappor och delar ut flygblad och står stadigt på fötterna timme ut och timme in när politiken kräver att man står på torget och kampanjar för partiet.
Jag ger mig f-n på att när jag är 80 har man kommit på att det är det nya 50.
Ja, 70 är det nya 50 sägs det. Så ibland vill jag vara 80 år för att få säga att jag är lite trött. Jag ger mig f-n på att när jag är 80 har man kommit på att det är det nya 50. Kanske man kan få lite ro när man är 90? Fast det blir jag nog inte för om man ska tro på det ärftliga så stannar jag väl på cirka 85. Får man räknas som gammal då, och får man verkligen ta sig friheten att lämna det jordiska då, eller är man då det nya 50 eller det nya 60?
Undrar förresten när det ska bli modernt att heta Karin igen? Alla namn kommer ju igen med 50 års mellanrum. Så när blir det modernt att heta som jag igen – Carin Birgitta, när det inte är tantnamn längre?