”Det behövs bättre arbetsvillkor i äldreomsorgen!”

Det var temat för dagens panelsamtal på Äldreforum, under rubriken ”Varför vill ingen jobba i vården?”.

– I våra nordiska grannländer har man inte de här problemen. Och varför inte? Jo, de betalar personalen mer, de har kortare arbetstid, man har tittat på den psykiska och fysiska arbetsbelastningen och har gett personalen verkliga möjligheter att avancera i yrket med vidareutbildning. Det är dags att även vi höjer statusen på yrket, sa SKPF Pensionärernas förbundsordförande Berit Bölander.

Susanne Rolfner Suvanto, före detta utredare på regeringskansliet och drivande kraft i Omvårdnadsinstitutet, påpekade att frågeställningen på intet sätt är ny och att det är viktigt att vi kan ta upp problem utan att fastna i en eländesbeskrivning som gör det svårt att utveckla vården och omsorgen.

 Tyvärr gör bristen på kollektivt minne att vi gör om och om och om igen.

– Det var samma diskussion redan på åttiotalet. Samtidigt är det faktiskt så att en kvarts miljon människor jobbar i verksamheten och det har betydelse hur vi pratar om deras jobb, sa Susanne Rolfner Suvanto och drog en parallell med den omstridda reparationen av Södertäljebron förra året:

– Företaget som skulle reparera bron misslyckades ju totalt, de förstörde bron ännu mer. Då sa vi: ”detta företag ska aldrig någonsin få reparera någon bro mer, de är ju kassa”. Men hade vi pratat om detta på samma sätt som vi pratar om vården och omsorgen hade vi i stället sagt att ”nu måste vi kompetenshöja varenda broreparatör i hela landet”. Inom äldreomsorgen ska av någon anledning alla utvecklas när någon gjort fel. Jag får på allvar ofta frågan om jag kan ge något gott exempel på fungerande äldreomsorg, som om det inte skulle finnas något sådant, sa Susanne Rolfner Suvanto.

Denna sommar håller flera vårdavdelningar stängt runt om i landet, på grund av personalbrist, och vårdfrågan har seglat upp som en av de absolut viktigaste inför valet 2018. SKPF Pensionärerna har drivit frågan om personalförsörjning i vården under flera decennier och de statliga utredningarna har kommit och gått. Så varför händer inget?

– Vi har gått igenom de statliga statliga satsningar som gjorts genom åren och kan se att de gett förutsättningar för utvecklingsarbete. Men tyvärr gör bristen på kollektivt minne att vi gör om och om och om igen, konstaterade Susanne Rolfner Suvanto och efterlyste mer kontinuitet i vårdpolitiken.

Den statliga utredning hon ledde menade att det krävs fyra mandatperioder för att åstadkomma verklig effekt, och då kan inte politikerna kasta om politiken vart fjärde år.

Vi måste se till att det finns en trygg stabil inkomst för resurser till vården, och det gör vi via skattsedeln.

Raimo Pärssinen (S) betonade också vikten av kontinuitet, och då särskilt i själva finansieringen av vården och omsorgen:

– Det behövs fler händer, fötter och hjärnor i verksamheten, men vi ska inte tro att vi kan kombinera en massa skattesänkningar med mer personal. Vi måste se till att det finns en trygg stabil inkomst för resurser till vården, och det gör vi via skattsedeln.

Paneldeltagarna var överens om att en av vägarna framåt går via ökat inflytande för personalen, där en legitimation för undersköterskor togs upp som en viktig pusselbit.

– Låt personalen vara med och styra på de egna arbetsplatserna. Ge dem bra lön, heltid som norm, sammanhållen arbetstid, utbildning och fortbildning och en bra arbetsmiljö och legitimation, sa Berit Bölander.

Jacob Sandgren, personallandstingsråd, Landstinget Sörmland, talade om vård- och omsorgspersonalen som ”välfärdens fotsoldater” och lyfte fram problemet med de låga lönerna:

– Välfärdens fotsoldater behöver löneutveckling. Undersköterskor kan ha så ihoppressad lönestruktur att det inte spelar någon roll om man jobbat 15 år eller ett år i yrket.

Samtidigt ska staten hålla sig borta från lönebildningen, tyckte Raimo Pärssinen. Han menade att detta är ett jobb för arbetsmarknadens parter, och lyfte fram ett gott exempel:

– Min dotter är undersköterska och fick senast tusen kronor i löneökning. Hur var det möjligt? Jo, IF Metall hade krävt 500 kronor till undersköterskorna i sin avtalsrörelse. Vi har ett gemensamt ansvar att hålla ihop det här.