Ann-Britt vårdade sin förlamade man i 25 år
Ann-Britt Säfström, 77 år, är en riktig eldsjäl. Hon sjunger i kör, är aktiv i ortens dragspelsförening och har i alla år, vid sidan om sitt arbete som apotekstekniker, jobbat som skådespelerska. Numera är hon aktiv pensionär. För fyra år sedan dog hennes man Göran, som hon tillsammans med hemtjänstpersonal och assistenter vårdat dag som natt under mer än 25 års tid efter en bilolycka.
Ann-Britt möter upp ute på gårdsplanen framför det stora röda trähuset som en gång i tiden var traktens byskola i Munkfors i Värmland. Här har hon bott sedan barnsben. I detta hus har hon också levt sitt familjeliv med man och två tvillingpojkar, i dag 46 år gamla.
– Vi var och är fortfarande en positiv, utåtriktad och musikalisk familj. Göran spelade cello, dragspel och munspel. Vi hade många vänner. När jag skulle fylla 40 år frågade Göran vad jag önskade mig i present, jag skämtade lite när jag sa att jag ville ha en dansbana, säger Ann-Britt.
Göran tog sin fru på orden och tillsammans med familjens vänner byggde de en dansbana, som sedan dess blivit en samlingsplats för många fester genom åren.
En skräckupplevelse
En kväll när Ann-Britt, då 48 år, var i Folkets hus för att öva på en ny revy ringde telefonen. Någon hade sett Ann-Britts man krocka med en bil inte långt hemifrån.
– Allt stannade plötsligt upp. Det var en skräckupplevelse jag aldrig någonsin kommer att glömma. Jag körde till olycksplatsen och där låg Göran på marken. Jag vet att jag frågade honom: Lever du?
Och det gjorde han, men han hade brutit ryggen och var förlamad i hela kroppen från axlarna och ner. På Ann-Britts fråga svarade han: ”Ja jag lever, men jag är förlamad. Det hade varit bättre om jag hade dött!”. Det var den allra sista gången som Ann-Britt hörde sin man klaga över den förfärliga olycka som drabbat honom.
– Jag var överlycklig över att han över huvud taget levde. Det blev ambulans först till Karlstads lasarett och sedan ambulansflyg till Sahlgrenska i Göteborg, där det konstaterades att skadan inte gick att operera, säger Ann-Britt.
Fick bygga om huset
När Göran blev fri från respiratorn efter två månader kunde han berätta om hur olyckan gått till. Då fick familjen veta att föraren av bilen som kört ut mitt framför Göran på landsvägen smet från olycksplatsen. Ingen har någonsin kunnat ställas till svars.
Efter fyra månader kom Göran hem i rullstol. Ann-Britt hade inte trott att de skulle kunna bo kvar i hennes föräldrahem, men Göran kom med idén att huset skulle byggas om. En ramp placerades på framsidan för rullstolens skull, en hiss installerades inne i huset och badrummet anpassades.
– Jag inbillade mig att jag skulle klara av allt på egen hand, men fick rådet av en klok professor och läkare att ta emot all hjälp jag kunde få redan från början. Han visste av erfarenhet att det är dumt att vara efterklok, för då kan det vara för sent, säger Ann-Britt.
Assistans dygnet runt
Nu började en tid av kaos då biståndsbedömaren skulle avgöra vilken LSS-assistans som familjen var i behov av. Ann-Britt var till en början sjukskriven, men gick tillbaka till sitt jobb på halvtid efter två månader. Eftersom Göran behövde assistans dygnet runt bestämdes det att Ann-Britt och sönerna ibland själva skulle jobba som assistenter under helger och kvällar.
– Efter förhandlingar blev det bestämt att hemtjänstpersonalen kom på morgonen och nattpatrullen på kvällen, timmarna däremellan fördelades på assistenter. Vi byggde om ett av rummen till jourrum för sovande personal, säger Ann-Britt.
– Göran hade ett psyke som inte var av den här världen. Han klagade aldrig och han förstod att jag ibland behövde komma hemifrån, han ville att jag skulle tillåta mig att ha semester, säger Ann-Britt.
Saknaden efter Göran är stor. Under 25 års tid levde Ann-Britt med hotet över sig om att han skulle dö.
– På kvällarna när vi var ensamma hemma en stund brukade jag krypa upp intill Göran och hålla om honom. Vi försökte ha närkontakt med varandra, trots att mycket fattades. Jag gjorde ett val, även om jag vet att det inte fanns något val. Jag bestämde mig för att aldrig överge Göran, säger Ann-Britt.
Kamp mot Försäkringskassan
Hon skräder inte orden när det gäller den kamp hon fick föra för att få hjälp av Försäkringskassan.
– Jag har stångat mig blodig många gånger. Jag fick kämpa för att de inte skulle dra ner på assistanstimmarna. När Försäkringskassan ville dra ner hamnade vi i Länsrätten och när Försäkringskassan vann, då brast det för mig, säger Ann-Britt.
Göran var totalförlamad i kroppen från axlarna och ner. Han kunde röra armarna, men inte fingrarna. Han fick matas och tvättas. Han var alltid klar i huvudet. Det var aldrig något fel på hans intellekt. Men efter 25 år blev sittsåren infekterade och lungkapaciteten försvagades. Han dog på lasarettet av en blodförgiftning. Det sista Ann-Britt sa till sin man var: ”Nu har jag sett efter dig i 25 år Göran, nu får du se efter mig resten av mitt liv”.
– Strax innan Göran dog hade vi fått veta att Martin skulle vara med och spela i Körslaget, i Anna Books lag. Vi drog in en tv till Görans rum så att han kunde titta på sin son ända till slutet. Under den där sista tiden hade jag en fot i helvetet och en i himlen, säger Ann-Britt.