Starta företag enda utvägen
Mervi Kärki var uppsagd och sjukskriven. När hon sökte jobb fick hon knappt ens svar. Hon var ju över 40. Det höll på att knäcka henne.
Hon blev en av de ofrivilliga företagarna, men har i dag en välmående liten rörelse. Hunden Kenzo visade vägen.
– Mina föräldrar pratade aldrig om företagande. Jag hade inga entreprenörer i min omgivning. Det var jättekonstigt och förvirrat, man jag tog ett litet steg i taget.
Vi sitter i Mervi Kärkis butik för hund- och katthälsa i Roslags Näsby strax norr om Stockholm. En slingrig väg ledde hit.
Hon kom direkt från gymnasiet in i yrkeslivet, som kontorsanställd. I början av 2000-talet jobbade hon som sekreterare inom orderavdelning och säljorganisation.
– Jag var alltid glad för jobbet, ända till slutet.
Blev uppsagd
Hemma fanns en familj med man och tre fritidsaktiva barn. Glädjen fanns, men hon hade börjat känna sig trött och stressad. Återhämtningen under helg, påsk och semester ville inte räcka till. Hon hade korta sjukskrivningar, infektioner som inte ville ge sig. Varje papper hon lyfte kändes som en tung sten.
Plötsligen en dag ringde arbetsgivaren och meddelade att kontoret skulle läggas ner. Många blev uppsagda, däribland Mervi Kärki.
– Då rasade jag, då försvann den plattformen i livet. Jag åkte hem och kände mig befriad, och hade samtidigt en skrämmande känsla av att ingen behövde mig.
Hon började söka jobb. Några intervjuer blev det, men hon kände sig inte närvarande, huvudet var fullt av tankar och grubbel. Hon hade ångest och fobier. Till slut blev hon sjukskriven för utmattningssyndrom.
Tystnad från arbetsgivare
Under fyra år gick hon knappt ut. För att få luft delade hon ut reklam för hockeyklubben, och skaffade hund. Det visade sig att blandrashunden Kenzo inte var någon enkel promenadvovve, han skällde på allt, gillade inte gäster i hemmet, rymde.
När Mervi Kärki åter började söka jobb var hon 43 år. Hon hörde sig för i sitt nätverk men kände att hon tiggde, självförtroendet var skört.
Hon har ett utländskt namn, är kvinna, var arbetslös och sjukskriven. Flera arbetsgivare svarade inte ens.
‒ Jag tänkte att det skulle gå bättre om jag ringde och pratade med dem, men de ville bara ha mejl. Total tystnad.
40 borde inte vara ett hinder
Att vara över 40 borde inte vara något hinder, tycker hon.
– Det borde vara den bästa åldern. Det kan vara en människa som har landat, som har erfarenhet och kunskap, som inte har småbarn hemma längre och har tid att ägna sig åt jobbet.
Sjukdomen vägde nog tungt, menar hon. Å andra sidan kan ju en till synes pigg 35-åring också bli sjuk.
Det borde vara den bästa åldern. Det kan vara en människa som har landat, som har erfarenhet och kunskap, som inte har småbarn hemma längre och har tid att ägna sig åt jobbet
– Eller snabbt gå vidare till ett annat jobb, för att personen är hungrig på livet.Till slut gav hon upp.
‒ Det var så sårbart att inte ens få svar på ansökningarna. Det var som att de inte brydde sig alls. Så tolkar man det när man är i min situation. Men det är bristande respekt, det säger mer om företaget än om dig.
Hunden visade vägen
‒ Jag sökte inte så jättemånga. Till slut vågade jag inte, för jag ville inte ha ett nej.
Kenzo kom att visa vägen. Mervi Kärki hade börjat gå hundkurser och fick insikter i hur hundar bör bemötas för att bli harmoniska. Hon bestämde sig för att starta eget, trots att hon avråtts av en coach och trots bristen på förebilder.
– Jag hade svårt att ta betalt, var mest tacksam att någon ville ha hjälp av mig. Men det var en fantastisk känsla att vara sin egen chef.
Nu, tio år senare, driver hon butiken med två anställda, hon gruppundervisar om hundar och gör hembesök. Har skrivit bok och driver hemsidan Hundinspiration, med egen podcast.
Kenzo dog i våras, i dag har hon den lilla amerikanska vallhunden Karma med till jobbet.
– Jag är inte rik, men lycklig, säger Mervi Kärki, i dag 54.