När är livet mest värt att leva?

Under många år har jag som så många andra trott att de äldres sjukvård skulle ändras ”när 40-talisterna blev gamla”. De skulle ställa nya krav och därmed skulle vården för sköra äldre äntligen bli bra.
Liksom de andra gjorde jag misstaget att tro att sjukvården skulle kunna övergå till att bli kundstyrd, även för äldre. Så blev det inte. Så är det inte.
Vårdens prioriteringar styrs ofta av hur väl aktuella hjälpare kan identifiera sig med de vårdsökande. De flesta vårdarbetare är under 65 år, ingen kommer från gruppen skör äldre.
När en 27- eller 45-åring skriker av smärta, kräks eller har kissat på sig tänker vi, medvetet eller omedvetet, att det är allvarligt, illa. Det kunde vara jag!

En 87-åring i samma läge klassas rast ner till sjukhemsstatus, predemens eller kanske ännu värre, mångsökarträsket. Sjukhusets hjälpare har inte mött 87-åringen tre dagar tidigare när hen efter förmiddagspromenaden träffat jämnåriga över en kopp kaffe och genomgång av aktuella samhällsproblem, PISA-rapporten eller VM-kval. Eller suttit mitt emot sin distriktsläkare och konstaterat att hälsan är ovanligt god. Allt det där som vi självklart vet att 27- eller 45-åringar ska kunna göra och därför får ångest när de inte kan.

Vården har blivit mer specialiserad. Så är det. Vi som arbetar i vården föredrar allt oftare att betrakta människan som en påse organ där varje enskild del kan hanteras utan hänsyn till de andra, stoppas tillbaka i påsen och skickas hem eller åter till primärvården. För den stora grupp som inte är äldre och skör fungerar detta i allmänhet ganska bra. För andra inte alls.
Välgjorda studier har visat att de äldre är helt beroende av just helhetssyn för att vården ska fungera. Vare sig man har brutit lårbenshalsen eller fått hjärtinfarkt får man bättre överlevnad på en avdelning med speciell kompetens för äldre, alltså en geriatrisk avdelning. Bättre överlevnad än på en ortoped- eller hjärtavdelning! Och lägre frekvens av återinläggningar.

Det finns hjälpare i vården som ser den enskilda individens situation ”här och nu” oavsett ålder, och som ger rätt hjälp på rätt sätt. Men de är i absolut minoritet.
Alla tillstånd som kan drabba oss själva, nu, vill alla behandla på absolut bästa sätt

Men vad vi än försöker låtsas är det med rädsla, avsky eller förakt i olika proportioner vi betraktar åldrandet och framför allt resultatet, de sköra åldringarna. Så länge inte detta ändras kommer vården av äldre att behöva regelsystem, lagar och uppföljningar som inte alls behövs för 27- eller 45-åringar.
Så länge inte detta ändras kommer sköra äldre aldrig att få en värdig och evidensbaserad sjukvård, oavsett regelsystem, lagar och uppföljningar.
När är livet mest värt? Vid 27, 45 eller 87?
Det enkla svaret är NU!
Livet i går har passerat, livet i morgon finns inte än. En sjukvård som utgår från detta måste se väldigt annorlunda ut än dagens!

Läs fler inlägg på Seniorvärlden.