Fattigskam driver äldre till isolering

”Det är familjen, mina barn och barnbarn jag skäms mest inför. Vill inte vara till besvär och att de ska oroa sig för mig. Jag vill inte att de ska veta att jag inte har till julklappar och julmat. Säger att jag är sjuk, inte kan och stannar hemma i stället.”
I skrivande stund har vi nyss lämnat julfirandet bakom oss med dess förväntningar om att visa uppskattning och omtanke via gåvor. En högtid som varje år ger perspektiv åt berättelserna, om den ofrivilliga isolering och ensamhet, som de som inte kan bidra materiellt kan hamna i om de väljer att avstå från att delta i gemenskapen.

Måste prioritera
Vad det egentligen handlar om är en ekonomiskt pressad situation som för en fattigpensionär alltid finns där, men som blir än mer påtaglig vid högtider och födelsedagar och innebär att man drar sig undan sociala sammanhang i stort. Där en fika på stan är övermäktig, biobesök en omöjlighet och där basala behov som tandvård och glasögon måste prioriteras bort.

Inte ligga andra till last
Denna artikel började med intentionen om att ge röst åt livet som fattigpensionär men kom att sluta i en blandning av röster om fattig-skam. Ingen vi kom i kontakt med ville ställa upp med namn och bild i egenskap av fattigpensionär. Att öppet prata om att ha jobbat ett helt liv, men inte kunna leva av sin pension, var inget att skylta med, varken som infödd eller hitflyttad, lika lite som att ha ägnat stora delar av sitt liv åt barn och anhöriga, arbetat halvtid eller deltid, varit hemmafru eller periodvis sjukskriven eller helt enkelt arbetat i familjeföretag eller på gårdar med icke pensionsgrundande sysslor.
”Vi är vana att vända på slantarna, lappa, laga, inte be om hjälp, inte ligga andra till last och inte klaga”, fick vi höra från de äldre leden.
Samtidigt hördes högljudda protester i media från pensionärsgrupper som Tantpatrullen och Pensionärer i gula västar med krav på förändringar i pensionssystemet. De medvetandegjorde oss på nytt om att av landets 2,2 miljoner pensionerade medborgare kan 300 000 räknas som fattigpensionärer och att merparten av dem är kvinnor. Detta i ett land som gjort sig känt för att ha utrotat fattigdom. Ett välfärdsland med trygghet, jämlikhet och rättvisa.

Basala behov får vänta
Lotta Larsson har vuxit upp nära äldre generationer. Med en mamma som chef inom äldreomsorgen sprang hon som barn vant runt bland de äldre på ålderdomshemmet. Där de som inte kunde klara sig själva togs om hand, fick mat, husrum och omvårdnad. Naglar, fotvård, hårvård ingick.
– Jag ser hur samhället hårdnat och i takt med det hur äldreomsorgen förändrats.
I sitt arbete, som undersköterska på geriatriken vid Gävle sjukhus, möter hon i dag många av de mest utsatta fattigpensionärerna som patienter, och är snabb på att känna igen de som inte har och de som skäms över det.
– Det märks så väl vilka som är mest utsatta. De visar oftast mest uppskattning och tacksamhet över vården och omsorgen när de kommer in. Men tänder, naglar, fötter och till viss del hår och kläder avslöjar deras livssituation. När pengarna inte räcker till blir basala behov som tandvård och fotvård lidande. Detta i sin tur leder till att vissa undviker att sitta med i matsalen och äta med de andra. De skäms att det syns på dem att de är fattiga, berättar hon.

Social isolering
Ann-Ci Svensson och Lars-Åke Ström är äldreombud vid Stadsmissionen i St Paul i Stockholm. De möter också de mest utsatta pensionärerna i sitt dagliga arbete. Liksom Lotta ser de hur den sociala isoleringen för många blir en ofrivillig – men till synes självvald – följd av att man är fattig i ett samhälle som fokuserar på konsumtion. Och att man därför undviker sociala sammanhang som kostar pengar. Om man tvingas tacka nej till gemenskap som kostar leder det lätt till fysisk isolering, som i sin tur kan leda till psykisk isolering. Vilket kan leda till skador, sjukdomar och ökat behov av vård. Med andra ord dåligt för både individ och samhälle.
– Problemet är att själva förtigandet av ens situation skapar en ond cirkel. Det som inte syns finns inte. Och finns det inte blir man än mer ensam om sin upplevelse, vilket leder till känsla av ensamhet och vilja att dra sig undan. Detta gör en än mer utsatt och mindre benägen att söka hjälp från samhället och ta hjälp av anhöriga och vänner.

Göra rätt för sig
På Sofia församling arbetar prästen Elin Engström och diakonen Minna Johansson, båda med erfarenheter av arbete i olika delar av landet. Prästen Elin har märkt hur språket som anhöriga använder för att beskriva den avlidne under samtalet inför begravningen förändrats över tid, och hur äldre generationers syn på att göra rätt för sig har varit viktigt att omnämna för att beskriva den avlidne. Både Elin och Minna har i sina möten med människor tydligt kunnat se hur fattigdom skapar skamkänslor beroende av social kontext.
– I områden där många delar samma erfarenheter och har svårt att få pengarna att räcka till är benägenheten större att vara öppen med hur man har det och där finns inte skamkänslorna.
Hjälp finns att få både från samhället, kyrkan och av hjälporganisationer så som Stadsmissionen.
– Det kan för många kännas lättare att komma till oss i kyrkan och be om hjälp än av samhället då vi inte ifrågasätter eller ställer motkrav utan ger gåvor och hjälper människor att söka stöd från fonder och stiftelser, berättar Minna. Hon understryker att fattigskammen tycks nära förknippad med känslan av att aldrig komma ikapp, att inte kunna, och att därav inte känna sig som en bra samhällsmedborgare och fullvärdig förälder. Många dras med dålig ekonomi hela livet och det blir som en summering av dåliga livsval att inte kunna leva av sin pension på ålderns höst.

För stolt för att be om hjälp
– Barns och gamlas situation är som en spegel av det samhälle vi lever i. Att avvika från normen är svårt, oavsett vilken grupp man tillhör och det kan väcka skamkänslor att inte ha råd med det som förväntas av en. Folk hittar på ursäkter, mörkar och undviker sociala sammanhang. Det är lättare att skylla på något.
Det menar Astrid Larsson, pensionerad chef inom äldre- och handikappomsorgen, som varit yrkesverksam sedan 1963.

Det är så vi blev fostrade – att det är fult att inte klara sig själv.

– Trots klimatrörelsens allt större genomslag och kritik av konsumtionssamhällets livsstil är det fortfarande en skam att inte ha pengar i dagens Sverige. Den sociala identiteten är starkt förknippad med vårt sätt att konsumera, säger Astrid och fortsätter:
– Jag tror fattigskam hänger nära samman med viljan att klara sig själv. Det är så vi blev fostrade – att det är fult att inte klara sig själv. Att klara sig själv är att äga sitt liv. Det jag lärt av mitt arbete inom äldre- och handikappomsorgen, är att be om hjälp är starkt förknippat med att förlora friheten och bli beroende av andra människors godtycke.

Glädjas över det man har
– Äldre är vana att snåla. Man kan inte handla för elva kronor om man bara har tio, medan yngre är mer öppna för att ta lån. Många äldre ser det som en katastrof, ett personligt misslyckande att behöva söka hjälp. Det är ett ideal som man burit med sig genom hela livet, berättar Elin, 84 år.
Hon vill inte kalla sig fattigpensionär men förstår inte vad som är skamligt med att leva knapert. Själv växte hon upp med ena foten i sin fars bondefamilj och den andra i sin mors torparhem. Från modern lärde hon det minimalistiska livet och glädjen i att göra det bästa av situationen. Lappa, laga, sticka nya fötter på sockorna, återanvända, äta matrester, inte vara petig, inte slänga utan återanvända.

Man kan inte handla för 11 kronor om man bara har 10.

Även om hon själv måste göra avkall på mycket tycker hon varken synd om sig själv eller vill att andra ska göra det. Elin anser i stället att konsumtionssamhället egentligen har mycket att lära av fattigpensionärernas inställning till att vända på slantarna. Utan att för den skull förminska lidandet som fattigdom medför. Som ideal för ett gott liv ser hon förmågan att glädjas över det man har.
– Jag väljer att se det så och att inte glömma de ideal jag växte upp med under krigsåren, då alla män blev inkallade och kvinnorna i byn gick samman och skötte gamla och barn tillsammans.

”Det är som att barndomens hjälplöshet väller över mig. Jag känner mig misslyckad och att jag aldrig kunnat ordna upp livet ordentligt så som andra i min omgivning kunnat. Som att jag saknar ordning och reda och att andra dömer mig för det.” ”Lena” – arbetade innan pensioneringen inom barnomsorgen.

 

”I dag kostar det att vara en god samhällsmedborgare. Det enda du kan spara på som pensionär är matpengarna och nöjen.” ”Elin”, 84.