– Vi är utbytbara, det gör ont att se
– De här äldre, de är mitt liv. Jag känner sådan ömhet och respekt för dem. Det handlar om att möta var och en just där de befinner sig.
– Men arbetet har förändrats. Det är mer slitigt, vi är underbemannade. Vi får inte det stöd vi behöver från cheferna. Och respekten för de äldre har försvunnit.
Det säger Cajsa-Stina Winge, 58, som har arbetat inom vård och omsorg hela sitt vuxna liv.
Cajsa-Stina Winge är en omtyckt arbetskamrat, en som man kan lita på, som gör sitt jobb. Och de boende älskar henne. Alla upptåg, alla infall, som får både de äldre och personalen att skratta.
– Man måste ha lite kul, annars blir det för tungt.
I sin ungdom arbetade hon som skötare av unga med funktionsnedsättning. Hon har arbetat på behandlingshem för missbrukare. Men det är inom äldrevården, på särskilt boende, med personer med demens, som hon kom att trivas allra bäst.
– Jag kommer in på Skillingebo, och där sitter ett gäng individer. Och i deras problematik ligger en ständig fråga: Var kommer jag ifrån, och vart är jag på väg?
– Vad gör jag här, och vilka är de här människorna?
Mindre tid för de äldre
– Demens är en ovärdig sjukdom och människorna som drabbas förtjänar den största möjliga respekt. Och det kan man inte ge dem i dag, säger hon med viss uppgivenhet.
När hon började inom äldreomsorgen för 20 år sedan fanns mer resurser, fler personal, det var lättare att påverka sin arbetssituation. Och framför allt hade man mer tid för en personlig relation med de äldre.
– Jag var en sväng på ett behandlingshem med patienter med en dubbeldiagnos, men jag ville tillbaka och jobba med äldre med demens. Jag tycker att det är så roligt.
Du måste ha ett hjärta för yrket och de äldre – annars ska du inte jobba med människor!
– För att göra ett bra jobb, behöver man utbildning. Men det är bra om man har barnasinnet kvar och tycker om att leka. Och att man har humor, säger hon och skrattar med varma ögon.
– Och man måste respektera sjukdomen.
– Du kan aldrig lära den dementa något. Du kan själv lära dig något om individen och då kan du hinna före en reaktion och hitta ett sätt att vara och förhålla dig, som gör att du når fram.
Allt blir så slimmat
Hon menar att det handlar om en själv och att man måste tycka om de äldre, tycka att det är roligt.
– Det gäller ofta att fånga stunden, men i dag pratar man bara om insatser. Det fungerar inte att tvinga sig på för att utföra en ”insats”, kanske ska personen duscha. Man måste lära sig utnyttja sjukdomen, improvisera – fånga stunden.
– Nu drar man in personal, allt blir så slimmat, strikt och fyrkantigt. Inte en bra miljö för att ge en bra vård till äldre med en demensproblematik, hävdar Cajsa- Stina Winge.
Och sedan kom New public management, NPM, ett arbetssystem man plockat från industrin.
– Allt skulle mätas i tid; så lång tid för att ta på stödstrumporna, så lång tid för att borsta tänderna.
– Man sa att allt skulle bli så mycket bättre, allt skulle tidsmätas och brukarna skulle bestämma hur de ville ha det. Det är klart att det inte går! En del av de boende visste ju inte ens om det var natt eller dag! Det infördes bara för att man ville spara pengar!
Kringgår utbildning
Hon är också kritisk till hur man kringgår undersköterskeutbildningen för att ge plats i yrket för nyanlända.
– Jag har inget emot arbetskamrater från andra länder, många är empatiska och duktiga. Men man har gröpt ur undersköterskeutbildningen för att de ska ha en möjlighet att komma in i yrket. Jag har arbetskamrater, som arbetar natt och då har ansvar för en avdelning med flera äldre, utan att de knappt förstår eller talar svenska. Det försvårar och gör arbetet tyngre och ytterligare ett ansvar läggs på oss som arbetat länge på en arbetsplats.
Hon tycker att det borde finnas ett språkkrav på god svenska, exempelvis.
– En av de äldre bad mig en gång: Snälla du, ta mig hem till Sverige!
– Och en del som kommer in i vården kanske inte ens vill jobba här, utan måste bara ha ett jobb. Du måste ha ett hjärta för yrket och de äldre – annars ska du inte jobba med människor!
Hon berättar att nyanlända som börjat arbeta på Skillingebo bara fått två dagars introduktion och sedan blivit tillsagda att jobba överallt på boendet.
– Det blir en belastning. De vet inte vad de ska göra och bara ”sitter” där. Det blir tufft för ordinarie personal.
Delade turer vanligare i Sverige
En del av skulden till den försämrade arbetsmiljön lägger hon också på chefer och arbetsledningen. Och där hon jobbar har personalen delade turer, vilket innebär att man kan ha ett morgonpass, uppehåll flera timmar under dagen, för att sedan avsluta sin arbetsdag med ett kvällspass. Detta är en schemaläggning som är betydligt vanligare i Sverige än i övriga nordiska länder och en av anledningarna till att nära hälften av personalen i äldreomsorgen säger att man vill sluta, enligt en undersökning vid Socialhögskolan, Stockholms universitet.
De nya saknar bred kompetens
Och många slutar; för att man inte orkar, går i tidig pension och en stor grupp inom äldreomsorgen kommer också de närmaste åren att uppnå pensionsålder.
Enligt beräkningar kommer det att saknas 160 000 vård- och omsorgsutbildade i äldreomsorgen 2035, enligt Statistiska centralbyrån, SCB.
– Och så kommer det inte in några nya med den breda kompetens som de gamla medarbetarna hade, säger Cajsa-Stina Winge.
– Äldreomsorgen har blivit någon slags port till arbetslivet och kravet på engagemang och utbildning har ingen betydelse. Och om man inte tar hänsyn till detta, är det ingen som vill jobba.
– Man försämrar ytterligare för den erfarna personalen och tömmer oss på all energi – och kompetensen sjunker.
”Hur kunde det bli så här?”
Ögonen är trötta, rösten uppgiven. Hur kunde det bli så här?
– Förr hade vi en föreståndare på varje boende och en teamledare på varje avdelning. Även undersköterskor kunde gå vidare, höja sin kompetens och få mer ansvar. Men mycket av ansvaret har krympt och medbestämmandet har försvunnit. Och någon kvalitativ vidareutbildning för personalen är det knappt att tala om.
– Och så har vi ett schemaläggningsprogram, Timecare, som jag anser utnyttjar personalen. Det skapar stress och osämja, en del kan få önskescheman medan andra kan få skitscheman. Först två veckor innan får dagpersonalen reda på sina scheman. Jag tycker det är respektlöst.
– Det finns en fantastisk personal och många har hjärtat på rätt ställe. Men att jobba inom äldreomsorgen i dag, är inte som ålderdomshem var förr. I dag är det ett sjukhem. Du är alltid nära de äldre. Det ingår i jobbet att finnas överallt och vara nära.
– Jag har inget värde i dag. En åker ut där och en annan åker in här. Vi är utbytbara. Och det gör ont att se.
Och så kom coronaviruset!
– Och ändå… Det gör gott att göra gott. Och det är mötet med de äldre som gör att jag fortfarande går till jobbet – en dag till.
- Fotnot:
Cajsa- Stina Winge heter egentligen något annat. Hon har valt att vara anonym med hänsyn till arbetskamrater och familj. Namnet på boendet är påhittat.