Ångrar jag mitt dåliga pensionsval?
Tre, fyra ansikten går att känna igen – alla övriga är anställda efter den dag för drygt 21 år sedan då jag flyttade till Finland.
Litet över åtta års arbete som journalist på förbundets tidning gör att jag regelbundet får ett brev från Sverige med uppgifter om tjänstepensionens storlek.
Den är – låg… Men bättre än ingenting, tänker jag, när jag nu snart som 61-åring först börjar plocka ut den allmänna pensionen från Sverige.
Den är – också låg…
I Finland möjliggör nya bestämmelser att jag från fyllda 61 kan börja ta ut hälften av den pension jag som frilansjournalist i över 20 år betalat in till mig själv.
Den är – ja, ni gissar så klart..!
Funderar över vad som hade hänt om jag stannat kvar på den fina arbetsplatsen med de trevliga arbetskamraterna och lunchkupongerna och semesterlönen samt, inte minst, tjänstepensionen.
Då hade jag antagligen väntat till 65 och sedan kunnat njuta mitt otium som, om inte rik så åtminstone någorlunda ekonomiskt trygg och med en bra samlad tjänstepension.
Att plocka ut så mycket som möjligt av pensionen redan vid 61 är knappast något en pensionsexpert skulle råda till. I mitt fall är det lyckligtvis så, att jag kan ha kvar min lilla finska firma och frilansa precis så mycket som orken räcker (före lagändringen var man tvungen att gå ner i arbetstid för att ta ut förtida pension).
Jag lämnar den forna arbetsplatsen på Östermalm tillsammans med en arbetskamrat som fanns där redan på min tid och vi går på lunch.
Ångrar jag mitt – i ekonomiskt hänseende – dåliga val?
Nej, för i andra vågskålen lägger jag vinsterna av att ha lyckats från scratch bygga upp en verksamhet i ett nytt och okänt land, att ha lärt sig ett språk som anses mycket svårt och att numera även ha byggt upp en stor finländsk vänkrets.
Tjänstepensionen från Sverige? Jo, den dröjer några år och några kronor i handen är bättre än inga.
Var gång den trillar in på kontot lovar jag skänka landet i väst en tanke!