”Det var alltid lika skönt att se himlen igen”

Året var 1957. Efter en timmes tunnelspolning i en av de trånga och dyiga tunnlarna under Vasaskeppet återvände Åke till ytan. Arbetet i den djupa leran hade gjort sikten nästintill obefintlig. Det var becksvart och iskallt 35 meter nere på botten. Uppstigningen skedde i flera etapper för att motverka tryckfallssjuka. På någon etapp kunde han ibland möte en annan dykare. På väg ner för att fortsätta där han själv slutat. Inte förrän Åke bara hade några meter kvar till världen där ovanför kunde han skönja solljuset vid vattenytan.
– Trots att jag aldrig var rädd för att dyka var det alltid en särskild känsla att se himlen igen. Man var glad att man levde.

Den stora chansen
Åke var landkrabban från Värnamo som aldrig sett havet när han som 17-åring övertalade sina föräldrar att godkänna att han sökte sig till Flottan.
– Hade jag inväntat den vanliga inkallelseordern hade jag fått vänta flera år. Men det här var den stora chansen för en ung grabb att få komma ut i världen, få uppleva äventyr och skaffa sig en möjlig sjöingenjörsexamen.
Efter hårda uttagningar vid Bataljon af Trolle i Karlskrona värvades Åke för fyra år i den marina försvarsmakten.
– Under de här åren fick vi en gedigen teknisk utbildning, med många möjligheter för arbete till sjöss. Det vara bara att välja. Däcksmatros, signalist, motorman, eldare, skeppshantverkare och flera andra yrken.
En del av utbildningen skedde vid Berga örlogsskola utanför Stockholm. Med boende och skola på det gamla pansarskeppet HMS Gustav V. Sommaren 1957 genomgick Åke och hans kamrater utbildning tunga dykare, det vill säga en hjälmdykare som går på botten och får sin luftförsörjning genom en slang från ytan. Ofta i arbete på djupt vatten.
– Vi dök ända ner till 80 meter, vilket inte är tillåtet i dag då risken för personskador är för stor. Luften blir tung som sirap att andas på så stora djup. Luftens täthet är 7 gånger högre än på land.
I träningen som tungdykare ingick bland annat att hitta och rädda ubåtar med hjälp av en särskild räddningsklocka.
– Sådana används än idag och är det enda sättet att rädda en förlist ubåtsbesättning .
Efter utbildningen blev Åke och åtta andra tungdykare beordrade att bärga ett gammalt 1600-talskepp som en marinarkeolog hittat i Stockholms ström.

I stort sett oavlönat arbete
Arkeologen som hette Anders Franzén bedrev en omfattande jakt på gamla sjunkna örlogsfartyg. I augusti 1956 hittade han det mest intressanta av dem alla, regalskeppet Vasa. Symbolen för Sveriges militära och politiska makt under krigarkungen Gustav II Adolfs dagar. Men upptäckten väckte till att börja med föga intresse i pressen.
– När vi kom ut till dykplatsen utanför Beckholmen fanns där bara två flottar med ett provisoriskt skjul. Fartygen gick tätt förbi och vi tvingades ofta lätta ankar för att släppa förbi dem.
Åke och hans kamrater blev det första dykarlaget. De kom sedan att bli avlösta av nya dykare, allt som allt kom 25 dykare att jobba med Vasaskeppet. Men trots deras farliga arbete ansågs de vara tämligen oviktiga i det stora sammanhanget.
– Vi behandlades inte som några stjärnor direkt. Bodde i kasern, jobbade i stort sett oavlönade, inga livförsäkringar gällde, de uppmuntrande tillropen var få och maten var usel.

Dykledaren blev som en far
Nere vid Vasavraket var det kanske inte mer än 4–5 grader och arbetspassen var ofta timslånga.
– Det var enbart tack vare vår dykledare Per Edvin Fälting som vi lyckades med vårt arbete. En civilanställd dykare vid Örlogsvarvet med många års erfarenhet. Han var som en far för oss. Liten och bastant med en förtroendeingivande utstrålning. Han sa inte så mycket, men hade ändå en förmåga att uppmuntra oss när det var som svårast.
Det var inte förrän 9dykarna började fiska upp intressanta föremål från vraket som arbetet blev en världssensation. Stor mediabevakning och tidvis trångt på flottarna.
– Vi fick upp galjonsfigurer, en kanon och massor av utsmyckningsföremål från 1600-talet.

Livsfarligt arbete
Redan vid sin förlisning 1628 sjönk Vasaskeppet djup ner i dyn. Därefter under flera århundraden påfyllt med slagg och gyttja från stockholmarnas orenade toalettavfall, och båttrafikens avfall. Sikten på botten var i det närmaste obefintlig.
– Det var egentligen bara vid den snabba nedstigningen som vi kunde skönja konturerna av skeppet. Men när man sedan nådde botten och sjönk ner till midjan i gyttjan virvlade dyn upp så det blev becksvart.
Efter många undersökningar beslutade sig arbetsledningen för att bärga skeppet, vilket för dykarnas del betydde att arbetet övergick i ett livsfarligt skede. För att kunna lyfta skeppet måste man spola fram 25 meter långa tunnlar under skrovet, varigenom man sedan drog stora kablar vilka anslöts till två riggar. Skeppet lyfte sedan i flera etapper innan den slutliga bärgningen skedde sommaren 1961.

 I gyttjan virvlade dyn upp så det blev becksvart

Om dykningen tidigare hade varit mörk, så skedde arbetet i tunnlarna i blindo.
– I tunnlarna såg vi ingenting, där fick vi känna oss fram med händerna. Enda sättet att orientera sig framåt var att känna i taket uppåt efter räfflingen i bottenskrovet.
Tunnlarna var så smala att bara en dykare i taget kunde ta sig fram. Inte heller gick det att vända sig om, varför dykarna tvingades backa för att komma ut. Risken att vraket skulle sätta sig, sjunka djupare av tunneljobbet eller att barlasten av sten skulle komma loss var hela tiden högst påtaglig. Något som hade begravt dykarna.
– Sådant fick man inte tänka på då, det vara bara att skjuta det ifrån sig och jobba vidare.

Är tacksam för att fått bidra
Men trots de farliga förhållandena skedde inga olyckor. Sammanlagt spolades sex tunnlar upp. Den första nådde fram till kölen i december 1957. Knappt fyra år senare kunde världspressen och tusentals svenskar, genom en av Sveriges Televisions första direktsändningar, se när Vasaskeppet bröt vattenytan. Efter 333 år på sjöbotten. Men då befann sig Åke Lindqvist på annat håll.
– Då var jag i Karlskrona på vidareutbildning i Flottan.
Åke och de flesta av hans kamrater kom senare att välja andra yrkesinriktningar. Bara några få fortsatte som tungdykare. Han själv blev lärare och hade olika ingenjörsjobb. 2010 försökte man dock samla alla dykare till en särskild galamiddag på Vasamuseet. Men bara fem kom, däribland Åke. En del hade omkommit, andra var utspridda i världen.
– Det är alltid med en särskild känsla man kliver in på museet och ser det imponerande skeppet. Jag känner igen detaljer från dykningarna. Hon är ju så olik sig nu från när hon låg därnere i geggan. Brädhögen på botten har blivit så fantastiskt vacker. Jag är tacksam att jag fick bidra till att rädda henne, avslutar Åke Lindqvist.