Dramatisk resa mot kvinnohatets kärna

Vid 75 års ålder har hon nu hunnit med ett 10-tal långfilmer, tevefilmer, operor, ett 40-tal radiopjäser, regisserat teateruppsättningar, arrangerat nationella och internationella workshops och skrivit en rad böcker. Hon har varit professor vid Dramatiska Institutet och Svenska Filminstitutets barnfilmsambassadör.

Men mest känd är hon kanske för sitt livsverk med barn och ungdomsscenen Unga Klara, där hon verkade som konstnärlig ledare och regissör från att hon var med och startade verksamheten1974 och fram till att hon lämnade över stafettpinnen 2014. Fyra år efter att ledningen knoppat av Unga Klara från Stadsteaterns övriga verksamhet och Suzanne Ostens tillvaro för ett kort tag rämnade. Unga Klara fick vara kvar på samma adress, men utan fortsatt ekonomiskt stöd från Stadsteatern – nu som vilken enskild fri scen som helst. Det blev en svår tid för Suzanne Osten att bedriva verksamheten på samma sätt som innan, utan en ekonomisk bas att driva den från. Marken gungade.

– Jag tappade mitt sammanhang och mina möjligheter att arbeta med min teater och att kunna garantera arbete åt mina medarbetare. Människor jag litat på vände mig ryggen och jag var tvungen att gå vidare in i något nytt till slut, berättar hon.

Rätt uttryck för varje karaktär
29 februari är Suzanne Osten aktuell med sin tredje föreställning på Dramaten, Furstinnan av Amalfi. Det är under pjäsens första repetitionsdagar vi möter henne och ensemblen när de värmer upp på golvet och steg för steg tar sig igenom text och sceniska uttryck. Suzanne Osten är som alltid noga förberedd och påläst i ämnet hon vill skildra och iakttar skådespelarnas minsta lilla rörelse och röstläge. Förbereder övningar och lekar som hon blandar in under repetitionsperioden tillsammans med ren textinläsning. Låter skådespelare och musiker pröva och undersöka, lägger själv till och tar bort. Suzanne Osten filmar och dokumenterar övningarna som hon sedan i enskildhet spelar upp och noga analyserar för att hitta det rätta uttrycket för varje karaktär och för varje relation.

En medeltida klassiker
– Jag har alltid grubblat över varför kvinnor i alla kulturer och i alla tider fått utså så mycket hat, förföljelse, kränkningar och lidande och varför så mycket av föraktet för kvinnan hänger ihop med hennes kropp och sexualitet. Både som unga och som gamla kvinnor blir vi ifrågasatta och kommenterade och provocerar. Som äldre märker jag att min sexualitet kan provocera. Som att jag inte har rätt till den.

Temat för Furstinnan av Amalfi är kvinnohat och fasa. En medeltida tragedi som blivit en klassiker. En ung furstinna som nyss blivit änka och som vill ta makten över sitt rike och sitt liv och leva med den man hon älskar hindras och straffas av sina bröder, som genom en lek lurar henne i döden.

Pjäsen skrevs som ett beställningsverk av Shakespeare och blev ursprungligen uppsatt i London 1613. Den har spelats runt om i världen och har nu översatts av Suzanne Ostens mångårige medarbetare på Unga Klara, dramaturgen och dramatikern Per Lysander, som också han sitter med under repetitionerna.

”Blev helt tagen”
– I över tio års tid hade jag samlat på mig material om kvinnohat. Det är för mig en helt obegriplig gåta att det ens existerar. Hur kan en kvinna, en mamma, en syster, en partner eller vän väcka sådant hat över alla tider och i alla kulturer? Jag funderade så mycket på detta att jag började känna total hopplöshet att det någonsin skulle komma att förändras. Kunde till slut inte se vad jag skulle skildra i allt det material jag samlat på mig. Men så mötte jag Per och fick läsa hans översättning av Websters drama och blev helt tagen. Det är första gången ämnet kvinnohat gjort mig kampglad.

Suzanne Osten återfick hoppet om att ha funnit en berättelse med vilken hon skulle kunna utforska kvinnohatets självaste kärna.

Våldets meningslöshet
– Detta drama bär på alla de viktiga ingredienserna och är dessutom lustfyllt. Det skildrar det komplexa sambanden mellan manlig krigarkultur och mystiskt brödraskap där krig bara går ut på att dö och hur dessa män är berövade den kvinnliga kraftens och lekfullhetens styrka som båda könen är i lika stort behov av.

I slutscenen dör alla, en efter en på samma sätt som de levt och de faller på egna intriger. Just innan dödsögonblicket låter Suzanne Osten karaktärerna komma till insikt om våldets meningslöshet. Dödsögonblicket blir förlängt så att karaktärerna efter ett kort ögonblick tillåts kliva in och ur sina roller, komma fram till publiken och slutligen inse att livet varit underbart. Så onödigt att ha skapat all denna död.

– Furstinnan av Amalfi var en frontfigur för sin tid, en ny slags kvinnoskildring på 1600-talet. Självständig, modig, sexuell och pratande om sina rättigheter. Hon fick barn med en man hon älskade och som hon själv hade valt och jag ser henne som lika mycket feminist som jag själv, en förespråkare för kvinnor och mäns lika rättigheter och värde. Straffet för att ha gift ner sig från sin klass ledde till brödernas hämnd och Amalfis slutliga död.

Inga falska förhoppningar
Själv är Suzanne Osten till viss del osårbar, då hon inte har falska förhoppningar och förväntningar på andra människor.

– Mamma lärde mig att inte tveka, bara göra och att tjata lönar sig. Jag har själv kommit till insikt om att allt tar tid. Jag tror också bestämt på att om vi ändrar oss själva så kan vi förändra andra och att människor som gör ont, gör det för att de är blockerade från att göra rätt. De har straffats när de gjort fel, vilket väckt negativa känslor som de måste få utlopp för.

Suzanne Osten är en försvarare av lekens och fantasins viktiga roll hela livet igenom och betonar människans grundläggande behov av mening och sammanhang.

– Det är därför vi behöver kulturen, för att komma samman och dela upplevelserna och att via de olika uttrycksformerna förstå oss själva och varandra och för att få ett språk att uttrycka vad det innebär att vara människa och att leva.