En tant som fått nog!

När man är 73, ska man då inte unna sig att vara en snäll och glad tant?
– Jag är både snäll och glad, men jag är arg också, säger Birgitta Sevefjord som nu lämnar sina politiska uppdrag i Stockholms läns landsting.
I dag skulle Tantpatrullen ha demonstrerat utanför riksdagshuset några kvarter bort. Det skulle ha blivit den 104:e gången på Mynttorget.
‒ Det var för kallt. Vi som står där är ju mellan 65 och 85. Man måste vara lite rädd om sig också.
De röda väskorna och hattarna har fått massor av uppmärksamhet i svenska och internationella medier. Tyskland. Japan. BBC. Birgitta Sevefjord har mött mer gensvar från allmänheten för ”gerillagruppen” än man får när man företräder ett parti.
– Det är ovanligt att se äldre kvinnor som häver upp sina röster på gator och torg och kräver saker. Det har fått genomslag, säger hon.

Uppväxt i Rövarängen
Den som är äldre och kvinna blir annars lätt osynlig. Och av alla politiker så hör väl de på länsnivå till de mest okända. Birgitta Sevefjord blev ledare för vänsterpartisterna i Stockholms landsting år 2000 och landstingsråd 2002, ansvarig för psykiatri, barnsjukvård, beroende- och förlossningsvård. Stockholmares födsel, liv och död. Ändå en okändis.

Hon växte upp i Hökarängen ‒ eller Rövarängen som det kallades ibland.
‒ Där hamnade fattiga människor och socialfall, minns Birgitta Sevefjord.
Hon var ett av åtta barn till en ensamstående mamma. När Marocko 1960 drabbades av en jordbävning var Birgitta 15 år och samlade in kläder till de behövande.
Det satte fart på ett socialt engagemang som skulle vara livet igenom, som Sida-ansvarig för stöd till ANC och kampen mot apartheid, som politiker, som tantaktivist.

Hon är stolt över mottagningen för våldtagna kvinnor som hon var med och startade på Södersjukhuset, och arbetet för bättre vård för unga med ätstörning.
‒ Jag har gjort klassresan, men jag har behållt klassperspektivet.

Nytt pensionssystem
Nu gäller det fattigpensionärerna. Tantpatrullen kräver ett nytt pensionssystem. De fattiga blir allt fler, ser Birgitta Sevefjord. Snart får de bara ut hälften av sin slutlön att leva på, och särskilt illa är det för kvinnan som mister maken och hans högre pension.
‒ Jag tycker att det är skamligt att ett av världens rikaste länder föder fram allt fler fattiga pensionärer, framför allt kvinnor.
Men om man bara har bidragit med lite pengar till pensionerna, är det då rimligt att få ut mer?
‒ Kvinnor dominerar inom vård och omsorg och har haft en lägre lön än männen på grund av strukturen på arbetsmarknaden. De har haft slitsamma jobb och inte alltid orkat jobba heltid. Men de har gjort en ovärderlig insats för samhället, både på jobbet och hemma. Är det då rimligt att de måste vara fattiga tills de dör?
Men om pensionspengarna inte räcker?

‒ I media och politiskt så diskuteras vi äldre bara som en kostnad. Men jag och Tantpatrullen hävdar att vi mellan 65 och 80 är en enorm tillgång och gratis arbetskraft. Det är i stor utsträckning kvinnor som tar ansvar för äldre män, som hämtar barnbarn på dagis och som bär upp kulturen.
Birgitta Sevefjord har valt att agera utanför sitt parti eftersom hon inte anser att det driver pensionsfrågor och annat med tillräcklig kraft.
‒ Jag hade gärna suttit i riksdagen, men partiet satte mig inte tillräckligt högt på listan. Det finns massor av kvinnor och män som skulle göra en jätteinsats i riksdagen med sin kompetens och livserfarenhet.

Äldres dåliga genomslag i politiken är en annan hjärtefråga för de röda hattarna.
‒ Man kan vara under 30 och sitta som minister, men definitivt inte över 65.
Väljarna tänker nog inte på hur gamla kandidaterna är, medger hon. Men partierna själva bär ansvaret för nomineringarna.

”Det roligaste jag har gjort”
Hon berättar att tanter även funnit varandra, de går på konstutställning, har bokcirklar och firar nyår ihop.
Det verkar kul, men män får inte vara med. Ni får starta en Gubbpatrull, föreslår Birgitta Sevefjord.
‒ Att arbeta för Tantpatrullen är det roligaste jag har gjort, säger hon och tar på sin röda basker.