Lisa tappade fotfästet när hon blev pensionär

Alla sociala etiketter som klistrats på mig genom livet – ogift, gift, flerbarnsmamma, frånskild, ensamstående, skattebetalare – är inte mitt jag. Min yrkesroll definierar mig inte heller som människa, trots att den varit och är en stor del av mig. Jag har arbetat som lärare i trettio år, men det betyder inte att jag ”är” lärare, säger hon.
Ändå var det i samband med pensioneringen som fotfästet inte längre kändes lika stadigt och frågor om den egna identiteten kom till ytan.

– Man hör ofta att när man går i pension börjar livet. Då får man tid och total frihet att göra vad man vill. Jag vill gärna slå hål på den myten. Det kan vara djupt tragiskt också. Många som slutar jobba drabbas av en stor ensamhet. Att bli sedd och bekräftad är ett grundläggande behov hos såväl barn som vuxna. Som nybliven pensionär är man plötsligt osedd och obekräftad, särskilt i Sverige där vi inte socialiserar så mycket.
– När åtta-nio timmars arbete försvann kunde jag inte riktigt njuta av det. Jag blev ganska passiv. Jag lever som singel och jag har egentligen inte svårt att vara ensam. Jag läser, går på bio och träffar vänner, barn och barnbarn. Men detta med att ingå i ett yrkessammanhang är viktigare än vi tror, säger hon.

Ett halvår som pensionär
När Lisa funderade som mest över vad som gör oss till vårt särskilda jag skickade hon in frågan till radioprogrammet ”Allvarligt talat”. Programledaren Lena Andersson fortsatte att vända och vrida på den. Hon var överens med Lisa om att sociala etiketter är oviktiga i sammanhanget och föreslog till sist att ”självet” bland annat utgörs av minnena av det egna livet.
– Jag kan hålla med om det, säger Lisa. Ibland handlar det om känslominnen. Det man varit med om i form av till exempel svek och smärta påverkar personligheten och de val man gör.

Det har nu gått en tid sedan Lisa gick i pension och det var ett tag sedan radioprogrammet sändes. Det blev ett halvår som pensionär. När vi träffas i Stockholm, där hon bor, är hon tillbaka i arbete och mycket glad över det.
– Det var faktiskt en euforisk känsla att börja igen. Jag arbetar nu på en ny skola, med nya kolleger. Jag är det som tidigare kallades mellanstadielärare och undervisar i matte, NO och engelska. Vi är två pensionärer på skolan. Vi kan vårt jobb och har en grundtrygghet i oss som eleverna uppskattar. Jag är i samma ålder som deras mor- och farmödrar och jag tror att de uppfattar mig som både sträng och snäll, säger hon.

Sannast i relationerna
Lisa har kommit fram till att hennes sannaste jag är det som kommer till uttryck i hennes relationer.
– Min identifikation nu handlar mycket om moderskap, om relationen till mina fyra barn och fyra barnbarn, men också till vänner och om mitt sätt att vara mot mina elever. Lika lätt som det är att trycka ner en elev är det att lyfta upp henne. En kompis sa till mig att jag gör skillnad i mitt jobb. Det var väldigt skönt att höra.

Vårt behov av att definiera, särskilja, etikettera och dela in varandra efter markörer som yrke, ålder, var vi bor eller klädsel genomsyrar hela vårt samhälle. I skolans värld försöker Lisa motarbeta elevernas tendens till uppdelningar.

”Mer klar över vem jag är”
– Det händer till exempel att elever absolut vill sitta bredvid en annan ”utvald” elev. Men då brukar jag förklara att så kan man inte agera. Man måste kunna sitta bredvid vem som helst av klasskamraterna.
Har hon själv blivit mer tolerant med åren?
– Både och, säger hon. Jag har större förståelse i dag än förr för att folk kan ha svårigheter i livet. Men samtidigt har jag blivit en sådan som kan säga ifrån på tunnelbanan om någon till exempel pratar väldigt högt. Jag ska inte behöva utsättas för andra människors nonchalans.

Allra bäst mår Lisa i sällskap med människor som ser vem hon är och uppskattar det.
– Jag vill att de ska se att jag är snäll, omtänksam, rolig, smart och en duktig yrkeskvinna. Det är min egen definition av mitt jag numera, säger hon.