Mod att tåla i väntans tider
När det här läses har det dock gått ett och ett halvt år sedan jag träffade mina närmaste i Sverige. Finland har klarat pandemin relativt väl och smittläget i omvärlden gör, att jag tills vidare håller mig kvar här – inom landets gränser.
Säkert hade jag – under normala omständigheter – firat med att resa runt och besöka svenska, grekiska, tjeckiska vänner. Kanske även en sväng till London, Budapest och luffande i Andalusien.
Nu blev det i stället att stanna i ett land som bitvis haft mycket tuffa nedstängningar. Från förra senvåren minns jag, hur märkligt det kändes att nästan helt ensam promenera i Helsingfors city.
Lyckligtvis smittar inte telefonsamtal. Nästan varje dag har jag ringt min mor, av och till mailat min syster. Faktiskt har kontakten nog varit mer intensiv än någonsin.
Svenska nyhetssändningar har blivit viktigare och jag plöjer dagligen ett flertal svenska blad via internet.
När det ibland ändå känts outhärdligt trist och isolerat, har jag tänkt på mina resor bakom järnridån i unga dagar. På vänner i dåvarande DDR samt Tjeckoslovakien – först som pensionärer skulle de ha möjlighet resa fritt.
Nu blev det tack och lov inte så, vilket vi alla vet. Muren och gränshindren föll.
Man behöver kanske inte vara släkt med Einstein för att spå, att även pandemin har ett slut.
Skriver detta på favorit-caféet i centrala Helsingfors. Sakta börjar landet öppna upp efter sex veckor med stängda fik och restauranger.
Jag funderar på hur det kan komma att kännas att åter höra sitt modersmål dagligen och stundligen. Att ta en tur ner till Nässjö och de kära barndomskompisarna.
Tålamod, tänker jag. Mod att tåla.