Monica, 87: ”Mitt liv är hund”
Monica Mellgren och hennes man hade hund redan innan han gick bort på 80-talet. Nu är hon inne på sin sjätte labrador.
– Mitt liv är hund. Jag kunde inte sitta inne och tycka synd om mig själv, jag måste ut bland folk.
Monica Mellgren i Eskilstuna trodde att hon var allergisk mot hundar. Men när hon i början av 80-talet hälsade på hos dottern som praktiserade på en kennel visade det sig gå bra.
− Där stod en labbe med glittrande ögon och viftande svans. Då var jag såld.
Så 1983 kom den första hunden till hemmet. När maken gick bort 1989 växte hundintresset till något av en livsstil.
− Det var jätteskönt att ha en hund då, Jag kunde inte sitta inne och tycka synd om mig själv, jag måste ut bland folk.
Fick nya vänner
Monica kom in i Brukshundsklubben i Eskilstuna och fick vänner och bekanta med samma intresse. Hon började träna och tävla i spår och sök, vilket innebär att hitta gömda människor. Hon tränar även ”nose work”, där hunden får leta upp föremål med viss doft. Just i dag är det rallylydnad på hundschemat, där man i egen takt följer en bana med bestämda övningar.
Monicas hundar blev så småningom gamla och fick ”tas bort”, som man brukar säga.
− Det känns hemskt, men man måste för deras egen skull. Man ska inte ha kvar hunden av själviska skäl om den knappt orkar gå ut längre.
Den näst senaste hunden var en tik. Monica blir berörd när hon pratar om den och kallar henne sin ängel.
− Jag trodde hon skulle överleva mig, men jag fick ta bort henne för hon hade en tumör.
Inte på blodigt allvar
Det gick bara ett par dagar så blev saknaden för stor. Monica ringde sin labradorkennel och blev erbjuden en omplaceringshund, en vuxen tik med ett litet höftfel som gjorde den olämplig för avel. Det var strax innan pandemin. Nu ligger den treåriga labben Strilla bredvid henne i gräset under lektionen i rallylydnad.
− Jag tar det inte på så blodigt allvar. På traditionella lydnadskurser förr kunde man bli kommenderad framåt marsch, man skulle vara allvarlig och samlad, inte titta på hunden. Det här är mycket roligare.
Monica och Strilla står stilla. På ett tecken börjar de röra sig framåt, och matte belönar genast. Hon håller en godisbit dold i handen och får på så sätt hundens fulla uppmärksamhet. Strilla är lugn och följsam, distraheras bara ibland. Det är tydligt att båda trivs med arbetet.
Läraren Ingela Bobits har lagt upp en slinga med skyltar i gräset med olika uppgifter. ”Helt om vänster”, ”Spiral höger”, ”Sväng vänster, sitt.” Varje ekipage går i sin egen takt mellan stationerna.
Rastar Strilla tre gånger om dagen
Monica har lite svårt att gå, så vissa skogspromenader har hon slutat med. Hon klarar kurserna tack vare en egen bil med hundbur där bak. Hon går ut med Strilla tre gånger om dagen.
Mellan träningspassen sitter Monica och vilar i skuggan under en stor lönn, med sin vovve bredvid i gräset.
− När vi kommer hem är hon trött och lugn och fin.
Strilla får inte hoppa upp i soffan och får inte mat vid bordet. Men på kvällen får hon ligga och mysa i Monicas extra breda säng.
− Så hon kan lägga huvudet på min axel.