Renate och Johannes Menzel: Vi lyckades fly från Östtyskland

Men annorlunda var det vid flykten från hemstaden Bautzen, 60 kilometer öster om Dresden i dåvarande Östtyskland 1961.
– Vi tog oss över gränsen till väst från Östberlin. Det blev dramatiskt och vi höll på att fastna i en poliskontroll. Vi reste med tåg, buss och tunnelbana. Hela tiden var vi tvungna att kontrollera vilka medresenärerna var, vilka som satt framför och bakom, så att inte samma person dök upp när vi bytte färdmedel. Vi levde i ett angivarsamhälle.

”Det var nu eller aldrig”
– Vi hade bestämt att ska vi ha barn, så ska de inte växa upp i en diktatur. Det var nu eller aldrig. Dagligen flydde mellan 5 000 och 6 000 från Östtyskland till Västtyskland. Östtyskland höll på att förblöda! Ofta försvann väl utbildade ungdomar från min arbetsplats till Västtyskland, säger Johannes Menzel.
– Vi kunde inte lita på någon, det var en av anledningarna till att vi flydde.
Trots sin ungdom hade båda ett yrke, Johannes  hade utbildat sig till orgelbyggare och Renate var organist och körledare. 

Innan flykten hade Johannes ordnat jobb och bostad i väst. Så på så sätt klarade sig familjen ekonomiskt den första tiden. Men efter tio månader förväntades Johannes göra militärtjänstgöring i Västtyskland. Och eftersom han är vapenvägrare, var det bara att rycka upp bopålarna igen. Men till vilket land skulle de flytta?

”Blev hämtade i en Volvo duett”
– Vi funderade på Sydafrika, men där rådde ju apartheid. Sedan funderade vi på Schweiz, Kanada och Sverige. Det blev Sverige som var ett demokratiskt land och inte haft krig på över hundra år, säger Johannes Menzel.

– Men det blev en chock när vi kom till Härnösand vid midnatt den 4 april 1962. Gatorna kantades av stora skitiga snövallar. Vi blev hämtade i en Volvo duett och de körde oss på skumpiga skogsvägar till ett litet samhälle, två mil norr om Härnösand.
– Hade vi haft pengar och en returbiljett hade vi vänt tillbaka då, skrattar Johannes Menzel.

Vi hade det svårt från början, men det har gått bra. Vi har varit målmedvetna. 

Även denna gång hade Johannes varit förutseende och lyckats få anställning som orgelbyggare på ett företag som byggde orglar i Rö.
– Verkstaden låg inrymd i en timmerkåk och snöns yrde in. I vår första bostaden fick vi bylta på barnen och det var rimfrost på väggarna, minns Renate och skakar på huvudets.
– Men jag stod ut eftersom jag kom från en diktatur. Nu var jag en fri människa. Jag kunde säga vad jag ville, flytta och bo var jag ville, säger Johannes Menzel.

De hade också turen att möta andra tyskar som jobbade i företaget och kunde hjälpa dem tillrätta den första tiden.
– Det var till stor hjälp!

Flytande svenska efter två år
Ingen av dem kunde språket. Och det tog ett år innan de kände sig bekväma med att tala svenska. Men efter två år talade de nästan flytande.
– Det bästa är att lära sig språket direkt för att komma in i samhället, för oss var det genom kulturen och domkyrkan i Härnösand.

När vi träffas i parets hus i Rö, är coronapandemin inne i ett lugnare skede och smittspridningen har avtagit. Här i Västernorrland har smittspridningen inte varit lika allvarlig som i Stockholm och Södermanland och länet har få dödsfall. Men vi träffas utanför det vackra rödmålade huset, som Johannes själv ritat och som man så småningom kom att bygga ut med ett övre plan.
– Under värsta snömånanden 1982  lyfte vi hela taket, säger Johannes stolt. Denna marsdag åkte vår dotter som au pair till USA och jag själv stod med en kranförare, 15 takstolar och fem arbetare med motorsåg på gårdsplanen. 

Startade egen orgelfabrik
Förhoppningarna var redan tidigt att så småningom kunna starta eget och drömmen besannades 1978. Renate, som arbetat som kyrkomusiker och lärare, läste ekonomi på gymnasiet och tog över det ekonomiska ansvaret och det administrativa arbetet för företaget, Menzel orgelbyggeri AB. Johannes ritade och intonerade orglarna, som de anställda byggde. Samtidigt var Johannes i styrelsen för den internationella orgelbyggarföreningen med cirka 270 orgelbyggare från hela jorden.

Paret drev företaget i drygt 40 år och byggde under den tiden omkring 100 orglar, som nu finns inte bara i Sverige utan också i Norge. Exempelvis i Säbrå, Häggdånger, Indal, Knutby och St.Eskilskyrkan i Haninge.
Orglarna byggdes på plats i verkstaden i Rö, monterades ner och transporterades med lastbil till kyrkorna där de sedan monterades upp bit för bit. Cirka 600 arbetstimmar för en liten orgel och ungefär 11 000 timmar för en stor med 35 stämmor, som orgeln i Gudmundrå kyrka i Kramfors.
– Jag, klangsätter och stämmer orgeln när den monterats på plats och Renate brukade spela på orgeln vid invigningskonserten, säger Johannes Menzel.

Stängde verkstaden 2009
Johannes arbete har inneburit mycket resande och Renate konstaterar att när paret varit gifta i 25 år hade hennes man rest åtta av dessa. I år firar de diamantbröllop och har varit gifta i 60 år.

När de stängde verkstan 2009 hade de turen att sälja alla maskiner till en snickare, som förlorat sin verkstad genom en brand. Nu är det familjen, sonen och dottern samt de två barnbarnen Johanna, 22 och Vendela, 20, som ger dem den största glädjen.
– Flickorna är riktiga idrottstjejer och vi är så stolta över dem.
– Vi hade det svårt från början, men det har gått bra. Vi har varit målmedvetna. Och så har vi haft god hälsa, säger Johannes Menzel.

Yrkesvalet kanske räddade dem
Förmodligen medverkade även parets yrkesval till att de kunde lämna Östtyskland och också återvända, redan 1966, för att besöka familjen.
– Kanske hade det sett annorlunda ut och vårt öde kanske hade blivit ett helt annat om vi varit läkare eller ingenjörer, funderar Johannes Menzel.
– Kanske hade vi blivit kvarhållna då.