Sex av tio handläggare vill sluta
Sex av tio biståndshandläggare vill sluta, enligt en undersökning som Akademikerförbundet SSR har gjort. Resultatet är alarmerande, och visar att arbetsbelastningen för denna yrkesgrupp har ökat de senaste åren.
– De vill göra skillnad för de äldre, men känner sig kringskurna av kommunala riktlinjer och en snäv budget, menar Camilla Sköld, socialpolitisk chef på förbundet.
Få biståndshandläggare vill prata med journalister om sin arbetssituation. Inte ens de som är fackliga företrädare vågar gå ut i media. Det säger Camilla Sköld, när hon går igenom de senaste resultaten från en enkätundersökning som Akademiker SSR har gjort.
Detta förvånar inte forskaren Sara Erlandsson, vid Socialhögskolan Stockholms universitet. Hon har intervjuat 25 biståndshandläggare i tio kommuner.
– Många upplever att arbetet går ut på hur duktiga de är att förmedla de äldres behov. ”Hur kan jag övertyga om att de här behoven finns.” Och en del har fått ta beslut som de egentligen inte står för, säger hon.
Om att ingen biståndshandläggare vill bli intervjuad, säger hon följande:
– Nej, det handlar ju om att kritisera sin egen arbetsgivare och det kan vara väldigt känsligt.
För hög arbetsbelastning
Senast Akademikerförbundet SSR gjorde en liknande undersökning var 2013, och Camilla Sköld hade förväntat sig att situationen för handläggarna skulle ha blivit bättre. Men så är inte fallet.
Då visade det sig att många ansåg att de hade en alltför hög arbetsbelastning. Många arbetade parallellt med 130–140 omsorgstagare. Redan i den undersökningen uppgav handläggarna att de kände sig tvungna att ta mer hänsyn till kommunens budget än till de äldres behov.
De hjälpinsatser som man tvingades kapa bort var, i fallande ordning, social samvaro, städning och dusch.
– De har valt att jobba med äldre. Och de vill göra skillnad. Men över 30 procent menar att budgeten styr lika mycket som de äldres behov, 10 procent menar att budgeten styr helt, säger Camilla Sköld.
Behov tillgodoses inte
Många av handläggarna anser att de äldres psykosociala behov inte blir tillgodosedda, snarare har behov som promenader och social samvaro, skurits ner över tid. De är kritiska till att de äldre inte har inflytande över de insatser de får och att det inte sker någon uppföljning av biståndsbesluten.
– Att uppföljningar uteblir är något som återkommer i svaren och det som handläggarna är mest missnöjda med, anser Camilla Sköld.
Skälig levnadsnivå har blivit någon slags maximinivå.
Så gott som alla kommuner har lokala riktlinjer. Målet är att öka likvärdigheten i bedömningarna. Enligt kritikerna blir bedömningarna inte längre individuella och sju av tio biståndshandläggare anser att kommunerna glider på socialtjänstlagen. Man uppfyller inte lagens intentioner.
– Någon av kommentarerna var till exempel: Vi får inte bevilja dusch mer än en gång per vecka. Brukarens behov anpassas till riktlinjerna.
– Det finns kommuner som drar in delegationsordning. Vilket innebär att handläggare inte får bevilja särskilt boende, eller annan placering, för att spara pengar. Det är fullständigt i strid med socialtjänstlagen, säger Camilla Sköld.
Äldre far illa
Om äldre far illa, är otrygga, rädda och isolerade, kommer det att kosta någon annanstans i vårdkedjan, menar hon.
– Skälig levnadsnivå har blivit någon slags maximinivå. Det var aldrig lagens mening – utan att se till de äldres behov.
Hon är kritisk till att problemen läggs längst ut i organisationen. Eftersom verksamheten styrs av politiska beslut är det politikerna som ska tala om vilken riktning äldreomsorgen ska ha och ge personalen rätt förutsättningar, menar hon.