Sjuk i ett välfungerande i-land
Inte hade jag en tanke på stroke när jag blev yr en morgon i slutet av juli. Vi hade precis avlutat frukosten, vännerna skulle ta avsked och bege sig hemåt till storstaden. Jag hade en vecka kvar av semestern. Sommar och sol, varmt i vattnet. I dag kanske jag skulle paddla kajak för första gången den här sommaren.
”Du får hjälpa mig till toaletten. Jag klarar inte av att gå själv.”
Visst förstod jag att något inte var helt okej, men det går väl över och distriktssköterskan på ”1177”, tyckte att jag skulle avvakta, vila lite – det verkar som ett blodtrycksfall, sa hon. Men maken var orolig.
Så maken fick bädda på golvet i duschrummet och hunden satt bredvid och höll vakt. Normalt brukade det bli fotbollsspel med vår borderterrier Max vid den här tidpunkten på morgonen. På landet gäller andra regler, tidiga morgnar i stället för morgonmys i soffan, men så kommer fotbollen fram. Ja, det vill säga – han låtsas att han vill kissa, men när man väl är ute, brukar matte vara lätt att övertala – kissa kan man göra när man hämtar bollen.
Två och en halv mil från närmaste tätort och där i Härnösand, fanns ingen läkare på vårdcentralen. Kan maken köra ytterligare fem och en halv mil till Sundsvall?
Jag kunde inte gå och fick köras med rullstol. Och var hade jag körkortet nu då!
Kristallsjuka, kunde det också vara, meddelade sjuksköterskan som tog blodprover. Men akutläkaren beslutade om kontraströntgen: ”Vi kan inte utesluta stroke.”
”Kan du hålla armarna rakt ut från sidan och växelvis placera pekfingret på nästippen.” Höger hand gick bra, men med vänster hand missade jag varje gång. Petade mig i ögat, rörde vid hakan. Då visste jag, läkaren också.
Jag blir tårögd när jag tänker på sjuksköterskan som böjde sig fram och sa att jag skulle få något för mitt illamående och injicerade något i den venport jag fått i armen. ”Du är så snäll mot mig”, sa jag. ”Jag gör bara mitt jobb”, sa hon. ”Men du är omtänksam, i alla fall.”
Där, helt utlämnad till vår svenska sjukvård, får jag den bästa vård man kan tänka sig. Kontroll var fjärde timme, omsorg, tröst, hjälp att resa mig och stöd när jag någon dag senare försöker gå några steg. Med fingertoppskänsla frågar personalen om jag behöver något, hur jag mår och tröstar när tårarna rinner ner för kinderna – med integritet och proffsighet.
På en veckas intensivvård följer två veckors rehabilitering på sjukhem. Därefter hemfärd och möte med ett rehabteam om tre personer som fokuserar helt på mitt välbefinnande och min rehabilitering. ”Hur länge får jag behålla er då?” ”Så länge du behöver.”
Visste ni att vi har en sjukvård i världsklass – och att den tillfaller alla?