Uskorna som längtar till pensionen
De är unga nog att ha långt kvar till pensionen, men gamla nog att ha börjat fundera – och fondera.
Alla tre jobbar natt som undersköterskor – ”uskor” – på ett vård- och omsorgsboende för de riktigt gamla och sköra. Ett tungt jobb som borde belönas med tidigare pension?
Alla tre är undersköterskor som har jobbat i äldreomsorgen sedan ungdomen, till och från. Belastningen på kroppen är något som finns kvar i rygg och armar och ben. Gabriella minns ålderdomshemmet där toaletterna var för smala för rullstolen. Att vara två personal gick inte.
– Du fick släpa in henne eller honom.
Bättre hjälpmedel
Boendet där de jobbar i Södertälje är relativt nybyggt. Dörrarna har blivit bredare, hjälpmedlen fler och bättre ‒ om det finns tid och personal nog att använda dem. När man har dragit på byxor 30 gånger under ett pass känns det i händerna. Alla tre svarar tveklöst att jobbet är fysiskt tungt. Lyfta, vända, klä på och av.
– Det är sånt man förtränger. Jag känner av mitt knä när jag går i trappor. Det gör ont, man har ont i ryggen. Vissa dagar är det svårt att kliva upp ur sängen. Man vet att man kanske inte håller, säger Nena Forsling.
Guldstunderna är lugna nätter, när någon som varit orolig äntligen kommer till vila, och alla berättelser om livsöden.
– Ögonblicken, säger hon.
Även mentalt är det påfrestande, särskilt med demenssjuka som kanske inte vet var de är, som kan sätta sig på tvären, som har tappat det svenska språket.
– Ibland är det som att man inte kan göra rätt. Om Märta behöver nytt inkontinensskydd, men vägrar ett byte så får jag inte tvinga henne, och det är bra. Men om hon har kvar samma skydd ett dygn senare så är det vanvård, säger Nena.
Orka ända fram?
De båda kollegerna håller med. Alla tre tvivlar på om de verkligen kommer att orka fram till 65, eller 67. Nena säger att hon har ”dåliga gener”, rädd att drabbas av ohälsa tidigt, som föräldrarna.
Gabriella Svensson har läst om Danmark, där man håller på att ändra pensionssystemet så att den som jobbat i 44 år (inklusive barnledigheter) får gå vid 64 i stället för 67, vilket blir den nya pensionsåldern i grannlandet.
Det känns inte som om jag kommer få en pension som jag klarar mig på.
De tre undersköterskorna runt fikabordet pratar om olika möjligheter att klara en tidigare pensionering. Alla försöker spara. Sälja huset och flytta till Norrlands inland? Blanda deltidspension med ett annat, lättare arbete?
– I min släkt är det ingen som har orkat fram till 65. Jag får väl snabbt skola om mig till makaroniborrare eller dataprogrammerare, kommer skämtet från Nena, med ett stänk galla.
De pratar om dem som fattar beslut, de som sitter på kontor och kan orka en bra bit över 70, om USA:s åldrade president. Om ”elefantkyrkogården” dit välbetalda statstjänstemän stundom kickas snett uppåt med bibehållen lön.
Orangea kuvertet
Alla tre är mer eller mindre bekymrade över innehållet i sitt orangea kuvert. Svårt att förstå och svårt tänka på hur lite pengar det blir.
Anki Grabski:
– Det är inte lätt att få koll. Jag försöker läsa i det orangea kuvertet där det finns förslag om att gå i pension i olika åldrar. Varje gång undrar jag om de driver med en.
Alla tre har försökt med webbtjänsten Min pension, men den säger inte allt och är inte helt enkel att förstå sig på.
– Det känns som om jag inte kommer att få en pension som jag klarar mig på, säger Anki.
Gabriella Svensson:
– I en perfekt värld vore arbetsvillkoren sådana att det inte vore några problem med att orka jobba till 65.