Vägen tillbaka efter en stroke
För drygt ett år sedan förändrades mitt liv radikalt, mitt under den sköna semestern, i slutet av juli, fick jag en stroke. När man är sjuk, så blir man ju normalt frisk efter en tid och kan återgå till det liv som man levde dessförinnan. Men för många med allvarliga sjukdomar, som min, är vägen tillbaka lång och mödosam, om man alls någonsin kommer tillbaka… som den man var innan.
Efter sex månader gick det upp för mig att jag hörde till gruppen lyckligt lottade. Jag hade inte drabbats av en stroke nummer två. Det är inte ovanligt att den som en gång fått en stroke, får en andra inom sex månader. Men jag levde och återhämtade mig successivt, om än långsamt och mödosamt.
Läkaren berättade för mig; att jag skulle komma att vara trött, att mycket av det som jag kunnat innan skulle behöva tränas upp igen, och att det skulle gå långsamt. ”Det går mycket fortare att förlora en funktion, än att bygga upp den igen”, sa hon. Och jag kämpar fortfarande.
”Du kanske också får acceptera att du får en funktionsnedsättning. Men du kommer att lära dig leva med den och hantera det”, sa hon också. Acceptera – aldrig i livet! tänkte jag.
Mycket kan man förändra och förbättra och i den förhoppningen lever jag ännu, men att acceptera min fysiska begränsning – det gör jag aldrig!
Jag tvingas lära mig leva med sämre balans och en lättare funktionsnedsättning på vänster sida – i alla fall tills vidare. Men att acceptera. Pyttsan!
Det tog också tid att förstå att jag måste hushålla med mina krafter. Jag dränerades plötsligt av allt; att umgås med familjen, se på tv, lyssna på radio, leka med mitt första barnbarn som föddes bara en månad efter det att jag blev sjuk – min ögonsten. En fantastisk händelse i mitt liv, som närapå hade tagit slut innan han hunnit komma till världen.
Så har tiden gått och krafterna återkommit. Lycklig lottad är jag också för att inget påtagligt syns utanpå, utom när jag blir trött, då sjunker humöret, jag blir grinig och lättretlig. Impulserna och vreden väller upp som ur en vulkan. Känslorna är svåra att styra. Jag brukar säga att jag lider av någon slags tvångssyndrom, att orden bara bubblar fram, även de som jag gärna skulle ha osagda. ”Du är som vanligt”, säger mina närmaste.
Och så känner jag en oerhörd lycka och tacksamhet. Lycka över att jag lever och får följa mina nära och kära, umgås med mitt barbarn ännu en tid. Tacksam över den vård och omsorg som jag har fått i ett land med ett av världens bästa sjukvårdssystem, som är till för alla oavsett bakgrund och inkomst.
Och så är jag glad över min förmåga att aldrig ge upp. Jag vet inte hur långt det räcker, men vänta ni bara…